Första ölen är öppnad och jag känner att det var ett bra val ikväll!
Kvällarna är ju alltid värst, att sova är helt omöjligt!
Mornarna är lika jobbiga, vaknar fort och ser ena sänghalvan tom och kommer på att ja just det, NEJ! Vill somna om och sova i flera dagar.. Men det är bara att kliva upp och inse att man måste gå igenom en till dag i slowmotion!
Minuter känns som timmar, och denna vecka har varit den längsta veckan nånsin!

Även fast jag inte fäller några tårar så gör det ont! Men det går inte att gråta, vad är det för fel på mig?
Ska man inte störttjuta och ligga hemma i sängen i ett X antal veckor  i såna här situationer? Eller är det bara jag som förtränger och försöker tänka på annat bara för att få vardagen att gå.?